Uttråkad!? Dags att boka nya äventyr!

Det kändes så skönt att vara hemma igen efter så mycket resande. Att slippa vända i dörren och fara iväg på en gång igen. Det höll i tre dagar efter USA-resan. Jag blev sedan uttråkad och ville iväg igen.

Vad är poängen med att sitta hemma o inte göra någonting? Inte uppleva något nytt, inte träffa nya människor, inte utvecklas på det sociala planet? Har jag fått perspektiv på saker och ting i mitt liv? På vad som är viktigt för mig? Varför är lagom och nöjd inte tillräckligt, nyfikenheten om vad som finns bakom nästa krön och nästa och nästa. Ta bara med dig det du vill ha med dig, lämna resten bakom dig. Omfamna det nya och okända, plocka russinen ur kakan och lär dig nya saker både om dig själv och andra. Inse att du är unik, precis som alla andra.

Därmed dags för att planera nästa utflykt. Jag är ju rosabussbiten så steget att åka med rosa bussarna igen var ju inte så långt, frågan är vart man ska åka? Spanade på flera objekt, Island och Färöarna, Östeuropa, sydamerika, transsibiriska till Japan, Skottland och Irland, USA-roadtrip, jul o nyår i Rwanda/Uganda med bergsgorillor och jul och nyår i Filippinerna... Inte förrän jag såg att både Östeuropa och Centraleuroparesorna ersatts av Stockholm-Istanbul bestämde jag mig för vad nästa resa blir! Den går genom hela östeuropa ända ner till Turkiet och så kan man slänga på resan mellan Istanbul-Split och få precis det jag inte åkte i somras. Då bestämde jag två saker. Nästa sommar blir det ännu en Europaresa och därmed behöver jag åka iväg längre över jul. Har redan varit i Afrika så då var det två resor kvar att välja mellan. Varför det blev just Kambodja/Vietnam vet jag inte, det var intuition. Har aldrig varit i Asien så det blir spännande.

Ingen kontroll

Den där känslan. Känslan när man vänder sig bort från en person och tänker "Sa jag det där högt? Eller tänkte jag bara, nej jag sa det, gjorde jag inte?Jag gjorde det. Shit... " Det ramlade bara ur mig. Ingen kontroll innan det var för sent. Och efter konstaterandet, då kommer olustkänslan, ilen längs ryggraden och insikten att jag får leva med konsekvenserna för det går inte att ta tillbaka. Konsekvensen att anses som en otrevlig människa. Det trasiga filtret som normalt stoppar denna typ av beteende måste bytas ut, uppgraderas och provköras. Det var ju bara tur att det inte var något elakt som ramlade ur munnen på mig, sånt som man tänker men inte säger. Jag hade tur denna gången, men känslan av total ickekontroll var obehaglig och skakade om mig imorse på pendeln in mot stan. Jag talade nedsättande till en människa som inte förstod vad som hände. Det var inte bra, dock sa jag nog bara det alla andra tänkte precis där och då då hon försökte arbåga sig fram till dörrarna på en station där nästan alla går av. "Ursäkta, ursäkta, ursäkta" *en arbåge i ryggen*  -"Ja, ja, alla ska av!" Så narurligt, precis vad jag tänkte men utan vänlighet eller förståelse utan bara kallt konstaterande och irriterat.

Hemfärd

Sista dagen i Boston börjar med en frukost på hotellet och sedan en promenad bort till Target som är en stor shoppingmarknad. Det är en av kollegorna som ska shoppa leksaker o kläder till barnen hemma. Jag hittar tre par träningströjor och en hoodie samt lite smarta prylar. Leksakerna i vagnen som min kollega har liknar ett berg och jag funderar på hur hon ska få med sig allt hem. Hon hävdar dock att väskan var så gott som tom på vägen hit men jag är ändå förvånad när jag ser hennes packning vid utcheckningen. Allt gick in, antar ett en hel del av volymen var emballage o kan se städerskans min framför mig när hon kommer in i rummet för att fixa det till nästa gäst. Lilla julafton?

Efter utcheckningen låser vi in baggage på hotellet och promenerar bort till Harvard Medical School där vi kollar runt lite. Det är samma ställe som jag var på tidigare i veckan för IMSGC-mötet men de andra hade inte varit där så jag fick agera lite reseledare. På vägen från hotellet går en kollegas sko sönder, klacken  på ballerinaskon lossnar och i brist på annat tuggas tuggummi som sedan används som klister. Skon klarar sig hela dagen hem till hotellet. Ifrån Harvard gick vi upp via Jersey Street upp mot Fenway Park Stadium. Vi passerar porten där jag bodde över hos min handledare sist jag var i Boston. Uppe vid stadium äter vi lunch på en sportbar där alla tjuter av glädje, osäkert varför.

Vi promenerar upp mot stan och ännu en gång finner jag mig väntandes utanför en klädbutik. Jag kliver över gatan och köper mig en kaffe på Starbucks och njuter av solen en stund. Vi går bort till hotellet och tar en taxi till flygplatsen. Där går incheckning och säkerhet fort och vi slår ihjäl några timmar genom att provsmaka whiskey och choklad och försöka bestämma sig för vilken dryck vi ska spendera våra pengar på. Vi får ju bara ta med 1L så det gäller att välja rätt. Hos mig är det gin och whiskey som det går åt mest av och eftersom jag har tre flaskor gin redan så blir det den andra sorten som får följa med hem.

Flygresan över till Dublin är så otroligt dåligt planerad av flygbolaget. Turen är 6h men det tar dem över 2.5h att få fram middag och det är bara nersläckt i kabinen i ca 1.5h innan de tänder igen och serverar en juiceförpackning innan landning. Om du gillar att dricka vatten så se till att du tar med en flaska ombord för efter första dryckesvagnen kommer det ingen mer... Dåligt. Sist jag åkte över till USA gick de omkring med brickor med vattenglas titt som tätt och det är rekommenderat att dricka mycket under långa flygningar. Klart man kan fråga efter dricka men det blir ett fasligt spingande i gångarna med vattenglas som spiller hela tiden.

I Dublin får vi vänta ca 2h på att flyget till Stockholm ska lyfta. Vi äter frukost på Starbucks där de flesta mackor är slut redan kl 6 på morgonen. Populärt frukostalternativ. Mina kollegor får spännande namn på sina muggar, mitt blev bara felstavat och innehöll ett n för lite. Flyget från Dublin till Stockholm kan jag inte recensera då jag somnade vid take off och vaknade vid landning. Väl hemma gick jag o sov någon timme och hade väldiga problem med att kliva upp men det gick till slut. Får se hur pigg jag är resten av veckan.

Tuggummilagning in progress

Harvard

Vy över stan

Fenway Park

Kaffe!!

Senare delen av Bostonvisiten

Andra dagen på konferensen känns lite mer soft än första. Kanske för att man inte är lika överväldigad av storleken, mängden folk och de långa timmarna i seminarierummen. Träffar en kollega från Österrike och springer på de flesta ifrån Karolinska i vimlet. Lunchen äter jag ute i solen vid infinity pool tillsammans med min handledare under doktorandtiden. På kvällen går vi till en rekommenderad restaurang som serverar deep fried pizza. Vi är tre personer som delar på två små enpersonspizzor och blir lagom mätta. Vi sköljer naturligtvis ner allt med Samuel Adams öl. Vi promenerar hem till hotellet och avstyr en vidare promenad till Target som ligger lite längre bort än hotellet. Det är för sent och mörkt för att traska runt på dessa gator. I närheten av hotellet ligger en avvänjningsklinik och ett härbärge om jag förstått det hela rätt och det är en del sketchy folk runt om i området.

Lördagen startar med frukost på hotellet och sedan en rask promenad över till grannhotellet varifrån shuttle busses till konferensen gått hela veckan. Morgonens session är late breaking news där de senaste rönen presenteras. Efter det är det fika och sedan en timmes föreläsning om de senaste framstegen inom proteser som kan styras genom tanken. Elektroder som läser av nervcellernas impulser skickar data till en algoritm som listar ut åt vilket håll individen tänker sig att protesen ska röra sig. Det är imponerande bra. Därefter avslutas konfersensen rent vetenskapligt med en sammanfattning av de viktigaste fynden inom MS och efter det går vi ut och köper biljetter till Duck Tours som kommer avgå någon timme sensre.

Efter en snabb lunch sätter vi oss på "båten" och vår kapten har universitetstema. Han har gått på alla universitet i hela USA i iallafall 1 dag då han av olika anledningar blivit utsparkad eller själv insett att det nog inte var så bra. Turen är bra o guiden babblar hela tiden, infon om staden är mer utförlig än den duck ride jag åkte i Seattle förra hösten men innehöll mindre mängd musik och sång.

Efter Duck Tours promenerar vi in mot stan och går igenom Boston Common, en större park mitt i Boston. I första delen av parken ser vi inte mindre än 5 brudpar med sina följen. I andra delen av parken är det en festival för legalisering av marijuana. Röken ligger tät och stonermusiken dundrar över fältet. Boston PD står runt parken och kollar på medan slöögda människor kliver runt på gräset mellan knallarna, infoborden och pipförsäljarna.

Vi promenerar vidare till Quincy Market och det börjar regna. Jag skållar tungan på en för varm cappuccino och medan regnet öser ner sitter jag o väntar på de övriga tre damerna som shoppar kläder för glatta livet. Vi försöker komma in på en pub men de kräver pass och litar inte på att våra svenska körkort är äkta. Passen hade vi lämnat på hotellet och uppenbarligen såg vi inte ut att vara över 21. Vi provade den irländska puben bredvid och hade inga problem att komma in och ta en öl.

Efter ölen gick vi i ösregn till Little Italy och valde en restaurang vid namn Lucia. Jag åt lasagne som var bra men ibte den godaste i mit liv. Till detta delade tre av oss på en flaska rött som var mycket bra. Namnet var smoking loon, en merlot.

Efter middagen åker vi taxi till Prudential center för att åka upp 52 våningar och gå på toa. Efterrätten intas på Cold Stone som är ett glasställe som hackar ihop glass med en massa annat gott, typ nötter, godis, kryddor o annat så att varje person kan få exakt vad de vill ha. Jag tog en kaffe-mix som de hade satt ihop själva. Den var mycket god.

Duck Tours

Utsikt från trottoarkanten i väntan på de shoppande damerna

Festival i stan

Quincy Market

Fulla dagar med möten o seminarier

Dagen börjar med en spännande shuttle bus-upplevelse. Jag bestämde mig för att ta hotellets shuttle bus till sjukhusområdet där heldagsmötet för IMSGC ska hållas och insåg att jag borde frågat hur lång tid det skulle ta att åka dit. Det var flera stopp på vägen och jag fick hoppa av sist då chauffören redan planerat resten av resan och jag kom ner till lobbyn 1 min innan bussen gick. Jag fick dock en trevlig pratstund med chauffören på vägen dit även om jag kom fram 20 min senare än jag tänkt. Det gjorde dock inget då schemat ändrats och vi skulle börja mötet 30 min senare än tänkt så jag hann äta upp min frukost i lugn o ro.

På mötet är vi ca 40 personer och det är svårt att inte bli star struck då 90% av alla på mötet är de högst rankade MS-genetikerna i världen som alla har stora forskargrupper. Där får jag vara med och sitta och lära mig hur de stora inom mitt forskningsområde jobbar. Jag är mycket glad att jag tillhör en grupp där postdocs får delta i denna typ av möten.

Efter mötets slut promenerar jag o en kollega genom en park i Fenway och upp mot konferenscentret. Där skiljs vi åt och jag promenerar söderut mot hotellet. Det är mycket fint väder och det tar ca 25 min att gå "hem". Väl på hotellet passar jag på att dumpa ryggsäcken, slappa lite och ta en snabb dusch för att sedan promenera upp till beacon hill där vi ska ha middag med hela karolinskagänget. Jag bestämmer mig för att promenera upp längs med Massachusetts Avenue och sedan svänga av österut på Tremont Street o följa den hela vägen till parken uppe i stan. Det tar ca 1h att gå i lagom takt och restaurangen heter Carrie Nation cocktail pub. De har mycket trevlig personal och jag äter en Bostonspecialitet kallad clam chowder till förrätt och en mac and cheese som huvudrätt. Efter restaurangbesöket haffar vi en taxi hem.

Torsdagen blir första dagen för mig på konferensen, men den började eg redan igår då jag var iväg på mötet. Dagen blir intensiv och föreläsningarna många. Det gäller att hitta strategier för att hålla sig vaken. Att äta lunch är en generellt dålig idé då jag alltid har svårt att hålla mig vaken efter att först äta mat och sedan sätta sig i ett mörkt rum och lyssna på någon som babblar om saker jag knappt förstår på engelska, gärna med utländsk brytning för extra bra effekt... Att äta något pilligt medan man lyssnar brukar funka om sömnen är illavarslande nära, t ex en mandarin eller ett äpple som låter lite för mycket så man måste koncentrera sig på att äta försiktigt. Att ha ett vattenglas stående på golvet gör att man vaknar till varje gång man lutar sig fram för att ta en klunk. Att lyfta fötterna från golvet precis så mycket att sulorna precis ska till och lämna golvet funkar också. Att komma på en fråga om föreläsningen som man kan ställa till kollegan bredvid brukar också väcka denne. Funkar inget annat har man två val. Lämna lokalen och gör något annat med tiden eller slut ögonen o hoppas på det bästa. Beslutet fattas oftast beroende på hur safe det är att sluta ögonen utan att någon märker det. Oftast behöver man bara "starta om hjärnan" genom att släppa allt helt för någon minut och kvickna till när man känner "nicken".

Efter en lång dag på konferensen där jag trängts med alla posterspanare går vi till cheesecake factory och softar lite. Jah beställer en smokehouse burger med sallad till. Jättegott. På väger hem köper jag en citronmaräng-cheesecake som jag njuter av på hotellrummet efter promenaden hem resterna sparas i kylen till dagen efter. Det går inte att äta en hel bit cheesecake på en gång.

Över till Boston

Jag är barnsligt förtjust i min nyinköpta resväska. Den rymmer 77L men väger bara 3kg i sig. När jag packat klart väger jag oroligt väskan, det var precis på gränsen förra gången när jag skulle iväg med rosa bussarna. Även om jag känner att väskan är lättare kan man aldrig vara nog säker. 10kg väger den. O då har jag packat för en vecka på konferens. Lyckligt slänger jag ner en extra tröja och ett par jeans till. Så! Fit for fight!

Resan till Boston går ganska smärtfritt. Vi mellanlandar i Dublin där vi har ca 2.5h på flygplatsen. Vi får checka in genom immigration redan i Dublin och när vi landar i Boston så hamnar vi i inrikesterminalen. Det var praktiskt. Kollar på Noah o Full Metal Jacket på planet över Atlanten. Försöker envist att låta bli att somna. Framme i Boston tar vi en taxi till hotellet som verkligen är runt. Det trodde jag inte. Jag får ett rum på översta våningen och har ett sovrum, ett badrum och ett vardagsrum med skrivbord o soffa. Sweet! Rummet har både kyl, vask o micro. Och en enorm säng, måste vara en king size minst. Bredvid hotellet på andra sidan gatan ligger ett sjukhus så natten fylls av blåljus och sirener. Tur jag har öronproppar med mig.

Frukosten på hotellet lämnar en del övrigt att önska. Rostad runt bröd är alltid gott och jag lyxar till det med jordnötssmör och sylt bara för att jag är i USA. Yoghurten var helt ok, kaffet blaskigt och resten av buffén rörde jag inte på inrådan av mitt resesällskap. Imorrn får jag frukost på mötet o ser fram emot det. Resten av veckan går vi nog ut o äter frukost på vägen till konferensen.

Jag ska iväg på halvdagsmöte idag med IMSGC, international multiple sclerosis genetics consortium som passar på att samla alla PI:s från all världens hörn när de ändå ska på den största konferensen om MS i världen. Det finns en europeisk och en amerikansk (och även en latinamerikansk variant) av konferensen och vart tredje år slås de ihop, iår är ett sånt år. Konferensen börjar imorgon o kallas ACTRIMS i USA och ECTRIMS i europa. IMSGC passar på att ha möte halva dagen idag och hela imorgon och vi håller till ute på Harvard Medical Center i sjukhusonrådet söder om Fenway. Eftersom min adapter inte accepterar min datorsladd och jag därmed inte kan ladda datorn så bestämmer jag mig för att promenera till Josephs B Martin conference center ist för att först jobba och sedan ta shuttle bus dit. Härligt val med tanke på vädret. Dock har jag en gnagande känsla över att jag haft detta problem med adaptern förut men glömt det. Dessutom tror jag att jag har en adapter till hemma som funkar. Kan iaf ladda mobilen och mitt batterypack som jag inte lämnar hotellet utan. Mobilen drar mer batteri när jag måste använda wifi hela dagarna o då är det bra att kunna ladda "on the fly".

Mötet går bra o jag lämnar över två påsar Ahlgrens bilar till en kollega till en vän som inte kunde hänga med till Boston denna gång. Han skiner upp som en sol när han ser paketen o frågar hoppfullt "bilar??!!". Känner att jag gjort en insats :)

Efter mötet åker jag och två kollegor till konferenscentret för att plocka ut våra badger och hämta materialet till kommande dagar. Det hela brukar komma i en väska av något slag och i år är inget undantag. Väskan är chict svart och innehåller en matchande svart genomskinlig vattenflaska som kommer bli min nya kontorsflaska då den gamla jag fick på ASHG 2010 precis gått sönder. Efter uthämtningen avviker jag från kollegor och tar metron några stationer till china town för att möta andra kollegor o gå på asiatisk restaurang. Vi får vänta nån halvtimme på bord o passar på att prova årets seasonal samuel adams octoberfestöl. Den var mycket bra. Sedan beställer vi in hot pot till bordet, två olika buljonger som man doppar mat i. Supergott! Restaurangen heter Q Restaurant o har finfina recensioner!

Reflektioner från resan

Att komma hem kändes både skönt och tråkigt. Skönt, för jag slipper fuktiga madrasser, sovsäck som är för varm ena sekunden och att det är för kallt när man inte har den på sig så det blir ett evigt viftande under natten. En natt drömde jag att jag var instängd i ett superhett rum och att enda sättet att komma ut var att koda mig ut i R med hjälp av kemiska formler. Jag fastnade i nån typ av if-else-sats gällande bindningsenergier och vaknade genomsvettig och frustrerad och kastade av mig sovsäcken samtidigt som jag upptäckte att huvudkudden var dyblöt. Inte kul och speciellt inte som det var i början av resan i Porec och man sedan får leva med den kudden resten av resan. Som tur var kunde jag tvätta örngottet i Bled så åtminstone det blev lite fräschare. Det var för övrigt min första natt på taket tror jag, efter det tror jag inte att jag någonsin stängde sovsäcken på natten. Är väldigt glad för mitt sovsäckslakan som jag köpte innan resan. Det har fungerat som en tunn sovsäck de nätter som den riktiga varit för varm.

Tråkigt för att det är ensamt i lägenheten, och jag märkte själv att jag vankar av och an i den och funderar på vad jag ska göra, får ingen ro av att sitta still och det är bra! Under resan sitter man i princip inte still förutom när bussen är i rullning, men även då kan man flytta runt i bussen och välja att lägga sig på en av madrasserna längst bak eller byta plats med någon om man vill spela spel eller bara stå i mittgången och kolla på. Det är väldigt fritt! När bussen ankommit destinationen ska alla bänkar och bord ut ur bussen och taklaget sätter upp taket. När allt det är klart är man fri att göra precis vad man vill tills bussen åker igen. Vissa åker in till stan och tar en kvällssightseeing, vissa passar på att tvätta om det finns sådana möjligheter, vissa tar en dusch och en lugn kväll på campingen, vissa kommer inte hem förrän 4 på morgonen och andra går upp kl 5 för att komma in till stan så tidigt som möjligt och se morgonrusningen. Några konstellationer av resenärer bryts sällan upp medan andra är väldigt flytande. Jag tyckte jag gick med olika människor för jämnan och trivdes med det, men det är klart att man åkte oftare med vissa än med andra och det är ju naturligt när man är 24 resenärer, en reseledare och en chaufför. Man umgås inte lika mycket med alla. Man kommer inte överens lika bra med alla och man hinner inte lära känna alla lika mycket under en sån här resa. Min största oro innan resan var helt klart att det inte skulle finnas någon som jag kände att jag kunde umgås med och min oro var ogrundad, jag hittade massor av människor att umgås med. Vi hade inga riktigt allvarliga konflikter i gruppen och jag kan inte tänka mig att någon kände sig helt utanför gruppen. Inga större klagomål och en reseledare som gjorde klart och tydligt att om man är missnöjd så ska man ta upp det på en gång så att man kan göra något åt det och inte gå o smågnälla och sprida dålig stämning. Jag tycker det funkade finfint. Gruppen var väldigt positiv och förstående när det inte gick som man tänkt sig och överväldigad när något gick bättre än förväntat!

Det finns några saker som skulle kunna gjort bättre men de drunknar i alla de saker som skulle kunnat gjorts sämre. Överlag var resan fantastisk och jag har fått se så många nya ställen och fått många nya vänner som jag verkligen hoppas att jag får se många gånger framöver. Vi var väldigt många från Stockholmsområdet på denna resa, övriga var från Mälardalen eller södra Sverige. Tror inte vi hade någon från norra Sverige faktiskt... Iaf ingen som bor där nu, rötter är ju en annan sak. Vi var också fler män än kvinnor på resan, medelåldern var lite lägre och fler än vanligt var nya. Några kände varandra sedan tidigare resor eller var par som åkte tillsammans.

Såhär i backspegeln är jag superglad att jag åkte och att några av oss i Stockholmsområdet håller kontakten med lite söndagsfikor och häng på pinkpuben. Det gör att resan känns längre och att min största poäng med resan funkade: att hitta fler vänner att göra roliga saker tillsammans med!