Rivning

Är ganska slut efter en hel dag av rivningsarbete i nya lägenheten. Ut med gamla golv, gamla garderober o div lister osv från tre rum. Kasta ut skräpet via fönstret på gatan och köra det till tippen för att kastas en gång till. Men nu är det tjusigt tills målaren kommer och vi får nya fräscha ytskikt. Sen ska vi lägga nya golv och sätta upp lister. Under tiden ska vi packa ihop den andra lägenheten så att flyttlassgubbarna kan göra jobbet åt oss. Schysst start i nya föreningen och störa grannarna på självaste första advent med rivningsarbete och sedan på lucia med inflyttning...

Här är två bilder från rivningsarbetet.

Mitt rum innan och efter rivning:

Sovrummet, innan och efter rivning

En dusch så man blir av med byggdammet, sen en öl och soffan resten av kvällen, jag kommer ha enormt mycket träningsvärk imorgon!

Tid för flytt?

Nej, verkligen inte... Eller? Jo, kanske. Man får väl helt enkelt ta sig tid?

Med den kommande avhandlingen, flytt till annan lägenhet, renovering av ny lägenhet, fotokurs (planerad ny hobby), träning, hushållsarbete, planering av ekonomin, packning och försäljning av gammal lägenhet känns vanliga saker som social kontakt, datorspel och ledighet som ett minne blott... men det är bara en begränsad tid? Hur kommer det sig att dessa "under begränsad tid" alltid löser av varandra? Varför kan det inte bara vara lugnt och skönt för längre tid? Är jag för lat, borde jag få de där begränsade tiderna att bli kortare genom att bli mer effektiv så det blir en lugn period emellan? Snarare går ju trenden i andra riktningen. Varför kan man inte bara plugga ur och lämna det oklart och börja om? Varför får jag sådana infall vartannat år? Härstammar jag från nomader? Jag är kanske bara en sån som startar nya saker och snabbt tröttnar. Har alltid trott att jag är hemmakär men det är jag inte alls, jag är hemma överallt, bara jag har de få saker som jag behöver så anpassar jag mig överallt. Jag har massor med konstiga prylar från förr som jag blir arg på, dels för att de påminner om förr (rent generellt) och för att jag inte kan kasta bort dem (för jag kanske vill ha dem kvar senare). De blir ett fysiskt hinder som jag bara måste lära mig att överbrygga. Gå vidare. Framåt. Vara fri från gammalt skräp. Hemlös?

Dagens låt: Helloween - Future World

Ansning

Det blev olidligt mycket grönska på balkongen, så till den milda grad att ansning krävdes. Tomaterna började snudda taket och då tyckte jag det räckte med tomatDNA där ute så nu är toppen avklippt och förhoppningsvis läggs nu energin på tomatproducerande ist för raketprojekt. Även gurkan fick sig en åthutning med saxen eftersom vi annars kommer ha gurka på hela väggen och det räcker med spaljén.

Semestern börjar lida mot sitt slut och avslutas med dunder och brak på 110-årskalas! Det ska bli kul, måste leta fram finskorna som antagligen ligger längst in i garderoben.

Dagens låt: Matt Costa - Heart of Stone, bara för att det är så bra sväng i den.

Trädgårdsmästare?

Kanske inte fullt så mycket som det känns men jag är andå stolt över mina kryddodlingar på balkongen. Tomater, gurka och paprika har vi fått i present av en mycket trädgårdsintresserad toffelflanör. Men annars är allt uton lavendeln uppdrivet av moi! Lavendel gick inte att få upp trots karantän i kylen och mycket gullande. Knepigt. Efter att jag köpt en planta såg jag att halva rabatten utanför "gemensamhetslokalen" är full av lavendel. Där hade jag ju kunnat hämta en stickling om jag varit lite mer uppmärksam.

Pelargoner, tomat och timjan, borste, tält och solsken.

Kryddlådor med olika sorters basilika, lobelia och lavendel i kruka.

Tagetes i låda, rädisor i vita lådan och i bakgrunden syns paprika och gurka.

Dagens låt: I min trädgård - Mats Henriks

Doktorshatt snart?

Känner att semesterkänslan börjar komma smygandes... Kan verkligen ett jäkla manuskript ställa till så mycket att känslan när man lämnat över det för granskning hos tidning är att resten av alla åtaganden är en barnlek i jämförelse? Jag känner att jag för första gången på två år kan ha semester och jag är inte stressad över att ta ledigt... Det märkliga är inte att det händer, det märkliga är att det sker det året jag ska disputera. med undantag av första doktorandåret så är detta första gången jag inte har ångest över att bli tvungen att ta semester. Det är inte ångest för att vara ledig som är problemet, det är ångest över att aldrig bli klar som ger stressen.

Att jag ständigt ligger efter och det är ju inte så konstigt när ett manuskript tar ett år att färdigställa. Det är eg inte skrivandet som tar tid, det är analysen. Statistiska metoder som ska förstås, testas för att sedan åtsidanläggas för att det inte fungerade eller att det inte passade vårt material. Statistiska program som inte gör det jag säger till dem att göra, formatering av filer, kod som ska läsas och förstås så jag kan använda det, sedan ska resultatet förklaras och sättas i sitt sammanhang. Därefter ska man göra allt i delmaterial som delats in på nåt sätt. Därefter kommer man på att "ajdå, det där var ju inte så smart" eller mer info kommer från oväntat håll: "den där individen är felaktig, den är eg samma som den där" jaha, bara att börja om. Alternativt så går det till så här: jag gör funderar ut vilken analys jag ska göra och fastnar sedan på om jag ska koda mina individer som att de har en eller två av anlaget för att bli sjuk, vilken är eg frågeställningen och vilken typ av risk pratar vi om. Detta kan diskuteras fram och tillbaka och resulterar alltid i svaret: vi gör båda och jämför. Sedan gör vi om när vi vet hur det ser ut. När man pratar om multialleliska markörer gäller inte de gängse regler som normalt fungerar alldeles utmärkt inom mitt fält. Det blir dessutom mer komplicerat när de dessutom inte är oberoende av varandra, men beroendet varierar mellan de olika markörerna och är inte lika någonstans.

Jag kommer ju i alla fall inte ha problem med att diskutera min avhandling i december :) Jag har som sagt redan diskuterat den i fyra år, man jag har lärt mig massor på vägen!

Dagens låt: Infected Mushroom - Apoqiffa Night

Det finns människor och så finns det människor...

Jag är ganska tålmodig med människor (enligt mig själv) men det finns naturligtvis männsikor som kan göra mig irriterad även om jag inte visar det lika ofta som de förekommer. Sedan finns det människor som kan göra mig fullständigt vansinnig och då är det svårt att hålla kontrollen. De lyckas trycka på de där små knapparna gång på gång och försätta mig i det tillstånd jag är nu, fullständigt oförmögen att koncentrera mig på det jag eg ska göra. En enda kommentar från en sådan människa som jag vet trycker på fel knappar räcker: "Ja, jag vet inte vad det handlar om så jag skickade det till dig så kan du grotta i det!" Helvetessatansas vad arg jag blir!! Hur ska jag veta vad det handlar om om inte första instans gör det? Inga direktiv, inga förklaringar, inga MOTFRÅGOR om vad det kan handla om, bara nonchalans för andras tid och arbetsuppgifter! Jag HATAR verkligen vidarebefordra-knappen sådana här gånger.

Lösning: Be avsändaren förklara vad det är som efterfrågas och om det verkligen är något jag är sakkunnig inom som berättigar en vidarebefordring av uppgiften. Först då kan jag lösa det åt dig.

Jag blir sååå trött!

Halsont är inget man skojar med...

Tror inte jag varit med om något liknande i hela mitt liv! Då menar jag infektioner i halsområdet, jag har nog aldrig haft halsfluss förut. Det skulle jag kommit ihåg för så ont som jag har i halsen nu kan man bara inte glömma. Å andra sidan kan jag förstå att man förtränger sådana saker ganska bra. Jag går på högsta dosen alvedon och ibumetin och har ändå jätteont. Som tur är var det bakteriefluss så jag har fått penicillin att trösta mig med men det tar ju ett tag innan det märks. Hade det varit virusfluss så vet jag inte vart jag hade tagit vägen, jag hade nog krävt någon starkare tablett för det går inte att sova eller äta ordentligt med det jag har. Skräp!

Ganska intressant att först tro sig vara ganska osjåpig med smärta men även jag har visst en gräns och den låg här... Jisses, jag kan inte ens dricka te, vatten går med blotta förskräckelsen i kompani med en ledsam min.

Förutom detta som tar upp ganska mycket av min vakna tid så är det lugnt på alla andra fronter. Hoppas bara jag ska bli tillräckligt bra för att hinna städa det sista i lägenheten som ju ska skrivas över på nästa ägare på fredag.

Dagens låt: Down to the river to pray - your favourite artist