Krypandes bland lågt buskage o sporadiskt växande högt gräs kravlar jag mig framåt längs med tågspåret. Det är viktigt att lokets strålkastare inte får syn på mig, varför är oklart. Det är skymning o det är fler med mig som kryper runt mellan spåren. Den bruna, oxiderade stenkrossen är varm mot mina händer efter solens stekande under dagen. Det är högsommarkväll o vi har ett mål med vårt krypande. Vi når fram till en svag nedförsbacke o spåren svänger svagt. Runt hörnet nedanför en hög bergsvägg ser vi det vi söker. En man står bakom ett försäljningsstånd för grönsaker, men på bordet framför honom innehåller kartongerna bara en sorts vara. Jordgubbar. Inte litervis med jordgubbar som man vanligtvis ser utan endast en jordgubbe per kartong. Den är stor som en kokosnöt och när vi köpt oss en varsin äter vi dem som man äter ett stort äpple, hela handflatorna fulla med en stor jordgubbe. Den är ljuvligt god och inte det minsta sur, den är perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar