Den där känslan. Känslan när man vänder sig bort från en person och tänker "Sa jag det där högt? Eller tänkte jag bara, nej jag sa det, gjorde jag inte?Jag gjorde det. Shit... " Det ramlade bara ur mig. Ingen kontroll innan det var för sent. Och efter konstaterandet, då kommer olustkänslan, ilen längs ryggraden och insikten att jag får leva med konsekvenserna för det går inte att ta tillbaka. Konsekvensen att anses som en otrevlig människa. Det trasiga filtret som normalt stoppar denna typ av beteende måste bytas ut, uppgraderas och provköras. Det var ju bara tur att det inte var något elakt som ramlade ur munnen på mig, sånt som man tänker men inte säger. Jag hade tur denna gången, men känslan av total ickekontroll var obehaglig och skakade om mig imorse på pendeln in mot stan. Jag talade nedsättande till en människa som inte förstod vad som hände. Det var inte bra, dock sa jag nog bara det alla andra tänkte precis där och då då hon försökte arbåga sig fram till dörrarna på en station där nästan alla går av. "Ursäkta, ursäkta, ursäkta" *en arbåge i ryggen* -"Ja, ja, alla ska av!" Så narurligt, precis vad jag tänkte men utan vänlighet eller förståelse utan bara kallt konstaterande och irriterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar